Civilsamhället och demokrati

Tre fjärdedelar av Sveriges vuxna befolkning var år 2020 med i någon förening. Nästan en tredjedel deltog också aktivt i verksamheten på ett eller annat sätt – en del som styrelsemedlemmar, cirkelledare, tränare, osv. Bortåt en miljon människor höll på med idrott och friluftsliv, medan en halv miljon ägnade sig åt kulturaktiviteter i någon kör, teatergrupp, läsecirkel eller liknande.¹ 

Alla dessa föreningar, tillsammans med många andra, som Hyresgästföreningen, Villaägarna och Röda korset, ingår i civilsamhället – det vill säga nätverk och sammanslutningar inom den civila sektorn som lägger ner ideellt arbete på att främja något gemensamt mål.  

Den civila sektorn

Beroende på sin funktion kan varje social gruppering placeras in i någon av nedanstående fyra samhällssektorer: ² 

• myndigheterna verkställer politiska beslut och handlägger offentlig service för de övriga sektorerna 
• näringslivet förser de övriga sektorerna med varor och tjänster
• familjen – hur den än må vara sammansatt – är den grundläggande sociala enheten 
• civilsamhällets grupper och nätverk organiserar sig utifrån sina egna mål 

Inom den civila sektorn är folk fria att gå samman för sina egna syften. Ser de sig som jämställda och självständiga människor, kan de välja en demokratisk form för sin sammanslutning. Men vill de det? Det beror på. Ett löst nätverkande på sociala media är nog den samverkansform som de flesta föredrar numera. Men den typen av spontant samarbete är sällan uthålligt nog för större beslut. Ett varaktigt resultat kräver fastare ramar.  

Frågar man då människor vad de uppskattar med demokrati (se Om webbplatsen), blir svaret vanligen: delaktighet – ett värde som rent av slås fast i regeringsformens andra paragraf.³ En sådan upplevd gemenskap uppfattas av många som ett mål i sig och är nog en förutsättning för att utsätta sig för det träningsprogram i tolerans som en demokratisk process kan innebära.  

Det öppna medlemskapet som många av civilsamhällets organisationer erbjuder, skulle kunna underlätta valet. En organisation öppen för alla som delar dess målsättning, är så inkluderande den kan bli. Vem som helst kan bli medlem och själv bestämma omfattningen på sitt engagemang: man kan välja att aktivt delta i föreningsarbetet eller låta sig representeras av en vald styrelse, vars sammansättning och policy man som fullvärdig medlem har möjlighet att påverka på öppna föreningsmöten. Den här representativa aspekten glöms ofta bort, men det är den som gör organisationen till språkrör för ett samhällsintresse – stort eller litet, beroende på antalet medlemmar.   

I praktiken är gränserna mellan de olika sektorerna flytande. I vilken sektor ingår till exempel ett politiskt parti? Som medlemsburen organisation utser det kandidater som driver sina frågor inför det kommande valet. Ur den synvinkeln utgör partiväsendet en del av civilsamhället.⁴ När den vinnande partikonstellation däremot kommer i regeringsställning, utser den bland annat toppcheferna inom offentlig förvaltning och ingår därmed i myndighetssektorn. 

Det här gränsdragningsproblemet belyser och problematiserar just det som många främst förknippar med civilsamhället: ett självständigt och livaktigt föreningsliv.    

Kampen för att kunna bilda sådana oberoende organisationer ofta varit motorn i utvecklingen mot demokrati – ta till exempel den fackliga organisationen Solidaritet i Polen under 1970- och 80-talen, eller de oberoende folkrörelserna i Sverige under senare delen av 1800-talet. Framväxten av ett starkt civilsamhälle i den här meningen drev länge på utvecklingen mot ett demokratiskt styre i många länder, som vid tiden för de östeuropeiska färgrevolutionerna eller under den arabiska våren. Vilket är drivmedlet? 

Tillit – en drivkraft eller ett resultat?

Statsvetaren Robert D. Putnam är känd för sina studier av en decentraliseringsreform i Italien, där mycket som tidigare hade bestämts av centralregeringen i Rom lades ut på ett tjugotal regionstyrelser. ⁵ När reformen genomfördes uppstod det snabbt stora regionala skillnader: i Norditalien fungerade den på det hela taget mycket bättre än i landets södra delar.  

Putnam upptäckte ett klart och tydligt samband: reformen var mest framgångsrik i regioner där det också fanns ett livaktigt och blomstrande civilsamhälle. Hans förklaring var att människor som träffas och umgås utvecklar band till varandra som skapar tillit och sammanhållning. Tror man att andra vill samarbeta, blir man också själv mer benägen att samverka. Förtroendet som skapas utgör ett socialt kapital som befrämjar demokrati och kan omsättas i ekonomisk utveckling.  

Putnams slutsatser har påverkat många länders utvecklingsstrategier, samtidigt som det pågått en livlig debatt om hur man skall förstå sambandet mellan ett starkt civilsamhälle och en väl fungerande demokrati. Vad är orsak och vad är verkan?  

Internationellt sett har Sverige ett omfattande och livaktigt civilsamhälle. Men är det den saken som bidrar till det jämförelsevis höga förtroendet vi också har för våra myndigheter? ⁶  Det verkar rimligare att vända på steken: tron på att våra myndigheter fungerar ganska väl och rättssäkert, gör oss mer benägna att samverka med andra inom civilsamhällets ramar. 

Sociala fällor och den gemensamma potten

Det lönar sig nästan alltid för en grupp människor att samarbeta. Men det lönar sig ännu bättre för en enskild individ om de andra samarbetar och man själv kan åka snålskjuts. Finns det alls en tonåring som inte någon gång har plankat?  

Det här beteendet har i grunden inte med moral eller ungdomligt oförstånd att göra. Det räcker med att folk vet för lite om situationen de befinner sig i – och vad de då, på goda grunder, tror om ’dom andra’. Här ett exempel på ett spel, Den gemensamma potten, där det blir förnuftigt att inte samarbeta trots att det lönar sig om alla gör det: ⁷ 

I utgångsläget har var och en lika många marker och målet är att ha så många som möjligt vid spelets slut. Man kan samla på sig fler marker till nästa omgång genom att satsa en del av sina egna i en gemensam pott. Då kan även de andra få mer tillbaka. Mer än så får deltagarna inte veta om spelet.⁸

Efter första omgången fördelas den gemensamma potten lika bland spelarna – oavsett vad var och en har bidragit med. Så börjar nästa omgång. Snart står det klart att en del spelare satsar mindre än andra, kanske ingenting alls. Då minskar också de andras benägenhet att satsa, trots att de helst skulle vilja fortsätta att bidra. För varje ny omgång blir det allt viktigare att se om sitt eget hus. Bidragen till den gemensamma potten sjunker ner mot noll.  

Deltagarna har hamnat i en social fälla, som är konstruerad så att inget av demokratins tre grundvillkor råkar vara uppfyllt:  

1. Spelarna kan inte gemensamt kalibrera sina strategier med varandra. Det finns ingen gemenskap
2. Smitarna får succesivt större makt över spelet än de som vill samarbeta. Normen om lika hänsyn gäller inte
3. När spelarna inte kan uppskatta effekten av sina satsningar, kan de inte heller bedöma vad som är klokast att göra. Självständighetsregeln går inte att tillämpa.

Hur gemensamma resurser kan regleras

Hanteringen av naturresurser ger ofta upphov till sociala fällor. Förr kunde till exempel betesmarker ägas gemensamt av bönderna i en by, men en sådan allmänning blev lätt överbetad av boskapen och i värsta fall ödelagd.  

Det finns många nutida motsvarigheter till ett sådant ohållbart resursutnyttjande: utfiskning, vattenbrist, miljöförstöring, global uppvärmning. Policyforskare brukar se två alternativa lösningar på problemet: antingen kontroll av någon utomstående myndighet, eller någon form av marknadslösning. Samhällsforskaren Ellinor Ostrom, som 2009 tog emot priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels  minne, utmanar den uppfattningen. Med sina empiriska undersökningar visar hon att det runt om i världen faktiskt finns fungerande lokala institutioner för ett hållbart utnyttjande av allmänningar – när det gäller reglering av bevattningsanläggningar, till exempel. Lösningarna visar sig ha några intressanta gemensamma drag. ⁹ 

En hållbar reglering förutsätter, enligt Ostrom, att de som påverkas av reglerna för resursuttag och skötsel har rätt att delta i besluten om regeländringar – och även har möjlighet att verkställa dem. Övervakare och kontrollanter bör alltså själva vara brukare eller få sitt uppdrag direkt från dem. Det finns med andra ord en gemenskap på lokal nivå i vilken de berörda kan delta – den första demokratiska grundbulten. 

Det bör också vara ett forum där brukarna på lika villkor kan diskutera sina valmöjligheter med varandra och lösa problem & konflikter som kan uppstå. Där tillämpas alltså Normen om lika hänsyn – den andra grundbulten.  

Ostrom pekar på själva överläggningsfasens avgörande roll för att brukarna ska upptäcka vad som ligger i deras långsiktiga intresse. Var för sig kan de ha skäl att handla osolidariskt. Men i diskussioner ansikte mot ansikte om sina gemensamma problem, måste de öppna sig – både för att lyssna och bli lyssnade till. Släpper de då sina förutfattade meningar om ’dom andra’, blir också deras egen position mindre låst och öppnar för en anda av ömsesidighet och tillit. De andra tycks ju vara vuxna människor även de – och kapabla att ta med kollegornas intressen i sina överväganden. Även Självständighetsregeln faller på plats.  

Slutligen är det, enligt Ostrom, viktigt att det avgörande beslutet stöds av en bred majoritet bland brukarna. Då förstår de flesta hur regelverket fungerar och kan ställa sig bakom dem som utses att kontrollera det. Med en sådan Upplyst förståelse kan brukarna göra allmänningen till en hållbar institution.  

Ett projekt i den andan startade i mars 2024 med Sveriges första nationella medborgarråd om klimatet (Se Organisationsnivå). Under nio mötestillfällen ska 60 deltagare detta år tillsammans ta del av aktuell forskning, diskutera lösningar och presentera förslag på hur Sverige ska kunna fylla sina åtaganden enligt Parisavtalet.¹⁰ 

Den civila sektorns skuggsida

Det finns kriminella nätverk och organisationer som bryter ned det sociala kapitalet. De må vara utpräglat toppstyrda, med starka ledare som dominerar sina underlydande – ändå ingår de i den civila sektorn där de verkar för sina egna, destruktiva syften.  

På den här punkten går Sverige för närvarande igenom en kris. Landet låg länge i botten på EU:s lista över gängkriminella dödsskjutningar. Så – under en tioårsperiod fram till 2022 – fyrdubblades de nästan, en utveckling utan motstycke i våra nordiska grannländer. ¹¹ Under det senaste årets fortsatta gängkrig har siffran över dödsskjutningar och sprängningar legat på samma höga nivå.¹² År 2023 blev dessutom allt fler barn indragna, både direkt och indirekt. ¹³

Gängvåldet ställer polis, skola, socialvård och andra myndigheter inför enorma utmaningar. Hur påverkas civilsamhället? 

Det gängrelaterade våldet drabbar främst socioekonomiskt utsatta och etniskt segregerade områden. Tillsammans omfattar de 1,4 miljoner människor eller knappt 15 % av Sveriges befolkning. Där är den uppmätta framtidstron och tilliten bland de boende låg nuförtiden, jämfört med andra orter. Knappt en fjärdedel av befolkningen bor i socioekonomiskt blandade områden. Där är tilliten och framtidstron något högre, men under riksgenomsnittet. En majoritet av Sveriges befolkning bor i områden med förhållandevis goda socioekonomiska förutsättningar. Där har de flesta fortfarande stor eller ganska stor tilltro till varandra. ¹⁴  

Utifrån den här studien visar sig Sverige utgöra ett lapptäcke av klart åtskilda områden med stora skillnader i tillit och framtidstro. Men här i landet finns det också en lång och beprövad tradition av att söka motverka den typen av segregation: folkbildningen.  Dess uppdrag slås rent av fast i grundlagen, regeringsformens andra paragraf: ”Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden…” 

Turerna kring Folkbildningsrådet

Folkbildningsrådet är en ideell förening som omfattar tio studieförbund och huvudmännen för landets 155 folkhögskolor. Rådets viktigaste uppgift är att fördela det statliga folkbildningsbidraget bland sina medlemsorganisationer. Det har för studieförbundens del de senaste åren legat runt 1,8 miljarder kronor, ganska jämnt fördelat mellan studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet.¹⁵ Tidigare regeringar har motiverat bidraget med att folkbildningen som del av civilsamhället ger möjlighet för människor att bilda sig och delta i en demokratisk samhällsutveckling.¹⁶ 

Terrorforskaren Magnus Ranstorp på Försvarshögskolan riktade år 2021 ett generalangrepp mot Folkbildningsrådet – han hade då länge drivit tesen om en koppling mellan Muslimska brödraskapet och det minsta av studieförbunden, Ibn Rushd utan att komma med några direkta belägg.¹⁷ Men granskningen som följde på hans debattartikel avslöjade ett betydande bidragsfusk. Det ledde i sin tur till omfattande revisioner, utredningar och en uppstramning av de administrativa rutinerna både inom Folkbildningsrådet självt och studieförbunden. Efteråt bedömde Riksrevisionen att det fanns ”brister i alla led”, och att den omfattande kontrollapparaten trots allt inte varit tillräcklig.¹⁸  

Ibn Rushd red för sin del ut ur stormen: det bedömdes vara en muslimsk organisation, inte en islamistisk. Granskningen utfördes av Erik Amnå, tidigare professor i statskunskap vid Örebro Universitet.¹⁹ Folkbildningsrådet slog dessutom fast att studieförbundet lyckats rekrytera just sådana marginaliserade samhällsgrupper till sin verksamhet, som de andra hade svårt att nå. I två fall hade man dock använt sig av studiematerial uppbyggt kring teman som barnäktenskap, kroppsaga och homosexualitet – och det på ett sätt som var oförenligt med statsbidragsvillkoren. Ibn Rushd blev skyldigt att betala tillbaka bidraget för den delen verksamheten – närmare 150 000 kronor.²⁰ 

Folkbildningsrådet skulle med tiden visa sig hamna i större svårigheter. 

Misstron mot kultur och folkbildning

Folkbildningsrådet befinner sig i skärningspunkten för en misstro mot kultur och folkbildning som kommer från tre skilda håll.  

Säkerhetspolitisk misstro

I Sverige personifierar Ranstorp en säkerhetspolitiskt motiverad misstro som knappast existerade före 11 september 2001. Numera sätts det praktiskt taget likhetstecken mellan terrorism och islamism, vilket drabbar det muslimska civilsamhället. År 2009 gav han och en kollega ut den så kallade Rosengårdsrapporten, Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö. Den blev kritiserad för att vara ovetenskaplig och fördomsfull av bland andra Leif Stenberg som då var professor i islamologi vid Lunds universitet. I samband med hans kritik destruerades källmaterialet till rapporten, vilket Justitieombudsmannen slog ned på.²¹  Sju år senare aktualiserades rapporten igen, när en person från Rosengård greps och dömdes för ett terrorattentat i Belgien. Dådet visade att Ranstorp hela tiden haft rätt, hävdade en del debattörer.²²

Den svepande typen av polemik drabbar numera även insatser för kultur och folkbildning utanför muslimska kretsar.    

Misstro mot den administrativa kontrollen

Fram till 1991 låg den bidragsberättigade folkbildningen på Skolöverstyrelsens bord. Då bildades i stället Folkbildningsrådet. Med den övergången skulle också verksamheten bli resultatstyrd. Det här var under den epok då den offentliga sektorn – med näringslivet som mönster – skulle effektiviseras genom New Public Management (NPM). Regeringen ska alltså formulera syftet med stödet till folkbildningen, folkbildningsrådet sätta ramarna för hur statsbidraget ska fördelas, medan studieförbunden har ansvar för verksamhetens resultat och hur det ska mätas.²³ 

Det speciella med svensk folkbildning är att den av tradition bygger på ett stort mått av självförvaltning. Därför är Folkbildningsrådet en självständig, ideell förening utan någon myndighet mellan sig och regeringen. Även studieförbunden är inom vida gränser fria att utveckla egna styr- och kontrollsystem. Inte underligt att Riksrevisionen fann brister i varje led: syftet var för vagt, ramarna för vida och det ekonomiska ansvaret alltför otydligt.  

De här oklarheterna öppnar å andra sidan möjligheter för deltagarna i cirklar och bildningsprojekt att ta egna initiativ, lägga upp delar av verksamheten efter eget huvud och gå vidare med nya saker de upptäckt under resans gång. Den friheten har, som Amnå påpekar, utan tvivel sina risker och kräver – återigen – tilltro till deltagarna. Men också en motsvarande öppenhet från deras sida med vad de faktiskt gör.²⁴ Sist, men inte minst vill det till ett gott omdöme hos den som bedömer resultatet.  

Populistisk misstro

Tidöpartiernas gemensamma budget för 2024 slog ned som en bomb i folkbildningskretsar – de drog ned bidraget till studieförbunden under en treårsperiod med en halv miljard kronor.²⁵ Kapningen av bidraget med nästan en tredjedel, innebar ett politiskt genombrott för deras stödparti Sverigedemokraterna.²⁶ 

SD är ett populistiskt parti i den meningen att de ser sig som folkets företrädare gentemot makthavarna. Folket de identifierar sig med är en nationell, etniskt och kulturellt präglad gemenskap. (Se Demokratins ABC) Medan muslimerna som studieförbundet Ibn Rushd vänder sig till, står för den mångkultur som partiet principiellt tar avstånd ifrån. I det avseendet framstår alltså Folkbildningsrådet som deras ideologiska motståndare.  

Till den här intellektuella motsättningen kommer också en mer emotionellt laddad. Som populister är Sverigedemokraterna för folket och mot eliterna. De har exempelvis inte mycket till övers för ’finborgare’ och intellektuella som låter andra göra grovjobbet (med att stoppa invandringen).²⁷ De har inte heller glömt föraktet från de andra partiernas sida under de första åren i riksdagen. Nu har de också fått makt där. Hur länge till kan partiet då behålla sin framtoning som outsider och under-dog? 

Medborgarrådet om klimatet är ett statistiskt urval av svenska folket – i politisk snarare än nationalistisk mening. Det kommer snart att för riksdagen presentera sitt förslag om hur man bäst ska sänka utsläppen från transportsektorn.²⁸ Sverigedemokraterna får svårt att vifta bort resultatet av överläggningarna från den församlingen som uttryck för vad dom däruppe tycker. 

---