Tre grundläggande frågor

Vilka är alternativen?

Hur kan frågor som berör många människor lösas? Eller mer konkret: vilka har makt att få en lösning till stånd och hur skall den processen styras?¹

Genom en sådan rätt förutsättningslös formulering av politikens grundfråga, kan man till en början skilja mellan fredliga lösningar och lösningar som utnyttjar våld. Ofta hoppar man över det steget och ställer den fredliga demokratin mot den våldsamma diktaturen.  

Att på det viset ställa det goda mot det onda kan vara polemiskt verkningsfullt – men vilseledande. Det svart-vita motsatsparet antyder att det bara skulle finnas två alternativ. Här är i stället utgångspunkten att våldsanvändning bryter ner varje politisk maktordning – vare sig den är demokratisk eller ej. ²

Går man då vidare och ser på de fredliga lösningarna, kan en tvistefråga i princip lösas genom fria förhandlingar där var och en bestämmer för sig själv eller genom kollektivt bindande beslut. Och ett sådant beslut kan i sin tur antingen fattas av några få eller av alla berörda. 

Resonemanget illustreras i nedanstående schema över alternativa styrformer. Det är en idealmodell – i praktiken finns det sammanslutningar med inslag av både fåvälde och demokrati.

En variant av den här klassificeringen där demokrati betraktas som en av tre möjliga styrelseformer, lanserades redan av den grekiske filosofen Aristoteles för 2 300 år sedan. En huvudpoäng med det här generella och ganska neutrala schemat är att även beslut fattade på demokratisk väg måste äga rum inom ramen för en gemenskap. 

Förmyndarskap, autokrati

Förmyndarskap uppfattas i vissa sammanhang som något helt naturligt. Att föräldrar fostrar sina barn och har rätt att fatta beslut över dem, ifrågasätts sällan. Inte heller att lärare bestämmer över barnen i skolan. Det är oftast för att vi tycker att föräldrar och lärare vet lite bättre än barnen vad som är deras eget bästa.

I de flesta större sammanslutningar är det också bara ett fåtal som fattar besluten. Inom näringsliv och myndigheter tillsätts vanligen chefer som leder och fördelar arbetet. De anses ha särskild kompetens, och ska ta särskild hänsyn till ägarnas intressen.

Många länder styrs av en politisk elit som kvalificerat sig genom att bli invald i landets parlament. En del är autokratier – minioritetsstyren med begränsade medborgerliga rättigheter. (Se Nationell nivå) Och när kampen för demokrati stod som hetast i Sverige för drygt 100 år sen, var landet ingen diktatur. Det var en rättsstat inom ramen för ett av klassklyftor präglat fåvälde, som demokratins förkämpar ville avskaffa genom allmän rösträtt. 

Anarki

Internationell politik är urtypen för ett anarkiskt system.³ Där förhandlar länder med varandra bäst de kan. Men det sker på den starkares villkor, vilket gör systemet instabilt. Efter andra världskriget rådde det ändå en slags fred i Europa under nästan femtio år. Vem kunde då föreställa sig de eruptioner av våld som kom att skaka världen på andra sidan millennieskiftet?

Marknaden är ett annat exempel på ett nätverk utan någon kollektiv beslutsordning, där konsumenter och producenter kan förhandla fritt om köp och försäljning av varor & tjänster. Utfallet bestäms av styrkeförhållandena mellan parterna, mätt i pengar. 

Det här frihetliga alternativet där utbud och efterfrågan bestäms på en konkurrensutsatt marknad, är en standardmodell inom näringslivet. På senare tid har den också tjänat som mönster för myndigheter och förvaltningar. Man har infört marknadslösningar på en rad områden som tidigare varit föremål för gemensamma beslut. 

Att lägga ut verksamheter som skola och sjukvård på entreprenad kan vara ekonomiskt fördelaktigt, åtminstone på kort sikt. Men när missförhållanden uppstår är det svårt att hålla någon ansvarig.

Demokrati – en medelväg

Fåväldet eller förmyndarskapet bygger sin legitimitet på ledarnas särskilda kompetens‚ medan anarkiska lösningar sätter den individuella handlingsfriheten främst. Demokrati är en medelväg – ibland ganska besvärlig – som bygger på maktdelning och att var och en rättar sig efter de beslut alla varit med om att fatta.

Ingen av dessa tre styrelseformer förekommer renodlad i verkligheten. Hur och var drar man exempelvis gränsen mellan ett beslut som fattats av ett fåtal och ett som fattats av alla berörda? Den frågan aktualiseras i storskaliga politiska system som länder med representativt styre. I bästa fall fattar folkvalda ledare politiska beslut i enlighet med majoriteten av väljarnas intressen – det är så västerländska demokratier gärna ser på sig själva. Men det är representanterna som styr, inte medborgarna. Med ABC-modellens mått hamnar det representativa styret någonstans mellan autokrati och demokrati.  

När är det läge för demokrati?

När kan det då vara aktuellt med en demokratisk styrelseform – vilka tre grundbultar bygger den på?

Det finns en gemenskap

En första grundbult är att det finns en avgränsad enhet där folk sluter sig samman kring någon fråga som kräver ett gemensamt beslut och går med på att låta sig bindas av det. Då hjälper det om medlemmarna i någon mån kan lita på och identifiera sig med varandra. Att de känner en slags kollektiv identitet och upplever sig som ett ”vi”. Exempelvis: ”vi som lyder under det här landets lagar.” Men finns det ett ”vi” finns det också ett ”dom”, de som inte är med.

Kallar man dem som berörs av gemenskapens beslut för Folket och de som är delaktiga i besluten för Medborgarna, ger det en grundläggande demokratisk identitet: alla som ingår i folket är medborgare och ingen är medborgare utan att tillhöra folket.

Vem som ingår i ’Folket’ och vem som tillhör ’Medborgarna’ är knappast någon problematisk fråga på organisationsnivå – åtminstone inte här i landet. Här står det människor fritt att avgränsa sig från andra, samlas i en förening och delta i beslut kring frågor av gemensamt intresse.  

På nationell nivå, däremot, finns inte det valet. De flesta föds in i ett redan existe­rande land som berörda undersåtar och har att rätta sig efter dess lagar. ’Folket’ i den här politiska bemärkelsen avgränsar en annan grupp än vad ’folkslag’ i etnisk eller kulturell mening gör. Populistiska rörelser slår ihop de här två olika avgränsningarna till en enda och landar i uppfattningen att ett lands folk i politisk bemärkelse även bör vara etniskt eller kulturellt homogent. Det exkluderande kravet drivs här i landet av Sverigedemokraterna, SD. 

Och vilka är då medborgarna på nationell nivå? En praktiskt taget enig riksdag klubbade år 2001 igenom en lag som tillät dubbelt medborgarskap: utvandrade svenskar kunde behålla rösträtten till riksdagsvalen i Sverige, även om de beviljades medborgarskap någon annan stans. Och de invandrare som lyckats skaffa sig ett svenskt medborgarskap kan behålla sina medborgerliga rättigheter här, den dag de skulle vilja återvända till sitt gamla land. 

Det djupt ironiska med den här nedskrivningen av medborgarskapets politiska betydelse – för den som redan har ett, vill säga – är att devalveringen skedde två månader före attacken mot World Trade Center. USA:s svar blev ett oinskränkt krig mot den internationella terrorismen. Det resulterade in en epok av kraftigt växande flyktingströmmar världen över. Immigrationen till Sverige mer än fördubblades för att kulminera år 2015. 

Parallellt med den utvecklingen ökade Sverigedemokraternas politiska inflytande. Efter att ha legat under riksdagsspärren under mer än ett decennium, tog de sig in i riksdagen 2010 och blev Sveriges näst största parti efter valet 2022. Nu ingår de i regeringsunderlaget för en koalition i färd med att drastiskt skärpa villkoren för den som söker medborgarskap här i landet.

Lika hänsyn

I en demokratiskt styrd gemenskap, måste verksamheten dessutom bygga på två andra grundbultar. Den första är en variant av principen om alla människors lika värde, som kan formuleras så här: vars och ens intressen förtjänar lika hänsyn. Tar man den normen på allvar, accepterar man också en ganska radikal maktdelning bland medlemmarna: Varje form av privilegier som ger företräde i beslutsfattandet – de må bygga på resurser som kön, ålder, pengar, klass, utbildning, etnicitet, o s v – bryter mot Normen om lika hänsyn. 

Självständighet

Medlemmarna i en demokratisk sammanslutning måste också ställa upp på en självständighetsregel, även den kopplad till makt: vem avgör vad det är för intressen och behov som räknas? Här måste det demokratiska svaret bli: deltagarna själva. Medlemmarna är kompetenta nog att bäst själva bedöma sina intressen. Ingen annan kan på förhand avgöra vad som ligger i deras intresse bättre än de själva. De behöver inga föräldrar eller lärare som bestämmer åt dem.

Det räcker alltså inte att enbart värna om jämställdheten. Var och en måste också betraktas som tillräckligt kvalificerad att göra sina egna bedömningar och ställningstaganden. Utan den här Självständighetsregeln blir det fritt fram för tongivande deltagare att träda fram som intellektuellt och moraliskt mer kompetenta bedömare och hävda sin auktoritet över andra. 

Det talas ofta löst om en demokratisk grundsyn eller värdegrund. Men förutsättningarna för ett demokratiskt styre – demokratins tre grundbultar – är krävande och långt ifrån självklara. Finns det verkligen en gemenskap att tillgå, där man kan ta upp och fatta beslut i viktiga frågor? Gäller i så fall Normen om lika hänsyn där? Praktiserar man även Självständighetsregeln i den sammanslutningen? 

Hur få till en demokratisk process?

Från det att en grupp människor kommer på att de har något gemensamt till dess de har pratat ihop sig och fattat beslut om saken, kan det gå ganska lång tid. Men vare sig det tar en timma eller ett år kan den processen delas in i fyra faser, där frågor som rör medlemskap, dagordning, deltagande och beslut regleras på ett eller annat sätt. 

Många sammanslutningar är mer eller mindre permanenta och fattar löpande det ena beslutet efter det andra. Då kan beslutsprocessen ses som ett cykliskt förlopp och åskådliggöras i den här livbojen, med start nere till vänster:

Livboj för en demokratisk process

Under de två första faserna – medlemskap och dagordning – konstituerar sammanslutningen sig. Det klargörs vilka deltagarna är, deras gemensamma intressen och deras befogenheter. Sedan tar överläggningsfasen vid: hur skall de bära sig åt för att nå fram till ett beslut i en viss fråga? Till sist kommer själva beslutstillfället: hur fattas det definitiva beslutet i ärendet – krävs det någon form av omröstning?

Livboj och demokratikriterier

Genom att tillämpa Normen om lika hänsyn och Självständighetsregeln på beslutsprocessens olika faser kan man formulera fyra mer konkreta demokratikriterier: 

1. Alla är inkluderade. Alla berörda har rätt att delta i beslutsfattandet på lika villkor. Ingen fullvärdig medlem får stötas bort.
2. Kontroll över dagordningen. Den sätts inte av någon utomstående. Medlemmarna själva bestämmer vilka frågor de vill ta upp. 
3. Effektivt deltagande. Under överläggningsfasen har alla lika möjligheter att komma med förslag, säga sin mening och bli hörda.
4. Lika rösträtt. När det slutliga beslutet i frågan tas, har alla lika stort inflytande. Det är medlemmarnas ställningstaganden vid detta tillfälle som räknas, ingenting annat.

Upplyst förståelse

För att beslutsprocessen ska vara helt demokratisk vill det till ytterligare ett krav som måste genomsyra alla faserna i processen: 

5.   Upplyst förståelse. Medlemmarna måste ha lika och reella möjligheter att informera sig och komma underfund med vad som bäst tjänar deras intressen.   

Det här kravet skulle lätt kunna uppfattas som utopiskt – om man inte har klart för sig att sådana möjligheter uppstår i mindre sammanslutningar där deltagandet är effektivt. Har man kunnat delta effektivt i en överläggning, fått tillfälle att konkretisera alternativen för sig själv och väga dem mot varandra, förstår man också för det mesta vad det fattade beslutet innebär.

Men hur står det till med den saken i stora politiska enheter som länder? Bland sådana som är något så när demokratiska, har misstron mot parti- och mediaetablissemanget på senare tid ökat och skapat en växande klyftan till de styrande – en utveckling pådriven av en kraftig åsiktspolarisering inom befolkningen. Ett allvarligt hot mot en upplyst förståelse av politiska frågor på nationell nivå.

Demokratikriterierna är riktmärken

Har en sammanslutning funnits en längre tid, är det lätt att betrakta de konstituerande faserna som ett passerat stadium. Uppmärksamheten koncentreras då lätt på nuet, deltagandet och beslutsfattandet i livbojens högra halva. 

Men brister det här, är det klokt att söka efter orsakerna bakåt i tiden. Kanske har förutsättningarna förändrats sedan sammanslutningen bildades – den kan ha fått nya medlemmar med nya intressen, omvärlden kan ha aktualiserat nya frågor att ta ställning till medan andra blivit överspelade. Då är det dags att revidera beslutsordningen och förnya det demokratiska kontraktet.

Oavsett om det gäller ett möte på en arbetsplats, en förening eller ett land måste en allt igenom demokratisk process alltså uppfylla följande fem kriterier: Alla är inkluderade, Kontroll över dagordningen, Effektivt deltagande, Lika rösträtt och Upplyst förståelse. 

Ingen sammanslutning i världen har en beslutsordning som helt och hållet uppfyller de kraven – det finns exempelvis oklara mötesregler eller till och med tendenser till diskriminering och mobbing i de flesta organisationer. Inte desto mindre är ordet ”demokrati” för det mesta just så värdeladdat – särskilt när det tillämpas på länder. 

Demokratikriterierna bör därför ses som riktmärken att jämföra verkligheten med. De är instrument med vars hjälp man kan upptäcka demokratiska brister i existerande sammanslutningar och försöka göra något åt dem. 

---