EU, Nato och FN

Den rådande världsordningen är i grunden ett anarkiskt politiskt system, där närmare tvåhundra självständiga stater förhandlingsvägen försöker lösa sina konflikter med fredliga medel. Men det händer rätt ofta att den starkare eller mer hänsynslösa parten försöker tvinga på motståndaren sin vilja. År 2022 fick det till följd att en kvarts miljon människor dog i militärt organiserat våld  – dubbelt så många som året innan.¹

I de allra flesta fall – med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina som det stora undantaget – rörde det sig om väpnade konflikter där regimen i en stat stred mot en eller flera rebellgrupper eller andra beväpnade organisationer inom landet. I merparten av fallen fick någon eller båda sidorna i konflikten också militärt stöd från andra stater. Den typen av blandade konflikter låg det här året på en rekordhög nivå.

Det här komplexa våldet spädde ytterligare på de senaste tjugo årens snabbt växande migrationsströmmar. På två decennier har nu antalet flyktingar – de flesta internflyktingar i sina egna länder – mer än fördubblats till 110 miljoner, den högsta siffran sen andra världskriget.² Något som också har förstärkt den kulturella och religiösa polarisering på global nivå som på allvar kom i dagen år 2001 med attacken mot World Trade Center. Genom USA:s motdrag, det oinskränkta kriget mot terrorismen, har världen sen dess befunnit sig i ett slags undantagstillstånd. 

Nedmontering av demokratiska institutioner världen över

Under de två senaste decennierna har det även skett en nedmontering av politiska och medborgerliga rättigheter i de flesta av länderna, som under senare delen av 1900-talet passerade tröskeln och blev något så när demokratiska. Demokratin i världen är tillbaka på 1986 års nivå. Numera lever närmare 6 miljarder människor, drygt 70 % av världens befolkning, under mer eller mindre auktoritära regimer. Nedgången har varit störst i Stilla Havsområdet.³

Filippinerna, koloniserat av USA och Asiens mest amerikaniserade land – är ett exempel på en stat som på senare tid återgått till ett auktoritärt styre. En av orsakerna är kopplad till Kinas historiska anspråk på Taiwan – ön som bara ligger 40 mil från Filippinernas nordligaste provins. Där är USA på väg att uppföra nya militärbaser i samförstånd med landets president. Avsikten är att avskräcka Kina från en attack.

Det projektet ger inte den populära, lokala guvernören mycket för. Han har sett sin provins förvandlad till en avkrok under efterkrigstidens amerikanska hegemoni. Om trakten ska utvecklas ekonomiskt ser han Kina som den naturliga partnern: ”Vi vill inte ha USA:s militär här. De drar bara till sig krig,” säger han till utländska journalister. ”Taiwan är Kinas interna problem. Låt dem ta hand om det.”⁴

Filippinerna har blivit en bricka i ett geopolitiskt hasardspel på global nivå där USA:s ledande ställning håller på att utmanas. Det är snarare utfallet av den maktkampen på internationell nivå, än några allmänna val, som avgör om det blir som presidenten eller den lokale guvernören vill. 

Läget i Europa

Även i Östeuropa har den demokratiska trenden varit på nedåtgående. Under de åtta år som det högerpopulistiska partiet Lag och Rättvisa, Pis, styrde Polen politiserades rättsväsendet – bland annat genom att ställa hbtq-aktivister inför rätta. Partiet ombildade vidare landets public service-bolag till språkrör för regimen och fick även till stånd en extrem skärpning av abortlagstiftningen – under ett enda år sjönk antalet lagliga aborter med 90 %.⁵

Men landet är också med i EU och har vid flera tillfällen fått skarp kritik av EU-parlamentet. EU-kommissionen har hållit inne stora bidragsbelopp som landet annars skulle haft rätt till. Det kan ha bidragit till att oppositionen vann parlamentsvalet 2023. Så småningom kunde Donald Tusk – en tidigare premiärminister som även varit ordförande vid EU:s toppmöten – bilda en ny regering. En av hans första åtgärder var att byta ut styrelserna i public serviceföretagen.⁶  

Ungern är ett annat exempel på ett EU-land styrt av ett högerpopulistiskt parti, Fidesz. Det är nära knutet till Ryssland och fick sitt parlamentariska genombrott med över hälften av rösterna vid valet 2010. Sedan partiet tagit regeringsmakten beskars  konstitutionsdomstolens befogenheter. Pensionsåldern för landets domare sänktes också, så att regimen kunde ersätta dem med sina egna anhängare. En ny myndighet inrättades med behörighet att bötfälla eller stänga av medier som ägnade sig åt ”obalanserad rapportering”. År 2019 underkände EU-domstolen en ungersk lag som kriminaliserade organisationer som hjälper asylsökande – den så kallade ”Stoppa Soros-lagen”.⁷ 

Partiledaren Viktor Orbán beskriver partiets konservativa politik som etno-nationalistisk och har utnämnt Ungern till en illiberal demokrati. Han blev omvald som landets president 2022. 

Flertalet västeuropeiska länder har däremot under större delen av efterkrigstiden haft stabilt parlamentariska system där sedan länge etablerade partier växlat vid makten. I samtliga länder formerar sig fortfarande de etablerade partierna längs en höger-vänsterskala som varit i bruk flera hundra år. Även miljöpartierna som tillkom på 1970-talet har anpassat sig efter den.  

Tjugo år senare hade ländernas politiska agenda tagit en nyliberal riktning, oavsett vilket parti som satt vid makten: från omfördelningspolitik till marknadsanpassning. Levnadsstandarden skulle garanteras genom ökad produktivitet och ekonomisk tillväxt, snarare än riksdagsbeslut och lagstiftning. Samhällsmedborgaren ersattes av den fritt verkande entreprenören som ett gångbart ideal. Under tiden ökade migrationen till Västeuropa. Många med låga eller osäkra inkomster såg den som ett hot. Den opinionen – som ofta tagit sig uttryck i främlingsfientlighet & rasism – har de etablerade partierna inte lyckats hantera.  

Under parollen att ge tillbaka makten åt folket, bildades i stället populistiska partier som valdes in i de flesta ländernas parlament. Där har de verkat för att stoppa invandringen och återupprätta föreställningen om en nationell etnisk kultur. På många håll har partierna blivit så stora att de kommit att ingå i en regeringskoalition, även om inget hittills fått en egen majoritet i landets parlament. Än så länge är länderna i Västeuropa något så när demokratiska. Frågan är: hur länge till? 

EU – ett unikt blandstyre på regional nivå

Migration är ett globalt fenomen som inget enskilt land har kontroll över. Allt sedan den europeiska flyktingkrisen 2015 har EU-länderna förgäves försökt komma överens om gemensamma riktlinjer för att hantera det stora antalet människor som flyr till Europa. Efter åratals trätande lyckades till slut EU-kommissionen, EU-parlamentet och EU:s medlemsländer år 2023 med den historiska prestationen att ingå en pakt om en gemensam migrations- och flyktingpolitik.  

Den historiska upprinnelsen till det här gemensamma beslutet på regional nivå var Kol- och stålunionen strax efter andra världskriget. Då bildade sex europeiska länder med Frankrike och Västtyskland i spetsen en handelsgemenskap. Den beskrevs från starten som ett långsiktigt fredsprojekt – länder med en gemensam ekonomi för sällan krig mot varandra.  

Så småningom utvecklades samarbetet till Europeiska gemenskapen, en förhandlingsarena mellan en handfull västeuropeiska statschefer och utrikesministrar i syfte att på sikt integrera ländernas ekonomier. År 1993 fick samarbetet genom Maastrichtfördraget även en politisk dimension – då bildades Europiska unionen. 

Hösten 2023 omfattade EU 27 stater, varav tio från det tidigare östblocket. EU:s dagordning har under årens lopp utökats kraftigt och omfattar numera bland annat säkerhetsfrågor och regionalpolitik. För att kunna lösa sina uppgifter har unionen under resans gång kommit att skaffa sig en rad olika styrorgan: en icke-vald kommission med tjänstemän som utfärdar bindande direktiv till medlemsländernas myndigheter; en fristående centralbank; en domstol, ett ministerråd samt ett parlament med begränsade befogenheter som med jämna mellanrum flyttar mellan Strasbourg och Bryssel.  

Det handlar om en oplanerad, praktiskt betingad och svåröverskådlig blandning av styrformer där makten numera delas mellan EU-kommissionen, EU-parlamentet och Ministerrådet. Blandstyret kan mycket förenklat illustreras i schemat över alternativa styrformer som presenterades i den första, teoretiska bakgrunden:  

För att göra unionen möjlig att styra även med de många nya medlemmarna från det forna östblocket, godkände Ministerrådet år 2009 ett fördrag i Lissabon. Det gav EU-parlamentet väsentligt utökad makt som en slags direktvald riksdag vid sidan av Ministerrådet. Ledamöterna i parlamentet är organiserade i partigrupper, inte efter nationalitet. Lissabonfördraget gjorde också stadgan om grundläggande mänskliga rättigheter juridiskt bindande för alla medlemsstater. 

Vid större regionala kriser på senare år har EU uppvisat en betydligt större enighet och handlingskraft än många väntat sig. På det senaste toppmötet mot slutet av 2023 lyckades länderna ena sig om ett flerårigt stöd till Ukraina på 50 miljarder kronor, trots att Ungerns president Orbán länge hotade med att lägga in sitt veto mot beslutet. Även det var en bedrift som väckte uppseende i omvärlden. 

Nato – en mellanstatlig, kollektivt bindande försvarsallians

NATO bildades 1949 som ett led i det kalla kriget mellan västmakterna och Sovjetunionen. En försvarsallians mellan USA och tolv västeuropeiska länder, som på bara några år utvecklades till ett militärt maktcentrum under USA:s ledning. Medlemsländerna – särskilt de som gränsade till Sovjetunionen – ingick bilaterala avtal med USA som tillät amerikanska truppstyrkor att stationeras i landet även under fredstid. Efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning några år senare utvidgades organisationen ytterligare med länder från det forna östblocket.  

I Sverige betraktades Nato länge som en intresseorganisation för länder som ställde sig bakom USA:s ledarskap i säkerhetsfrågor. Den massiva uppslutningen bland svenskar kring parollen ”neutralitet i krig och alliansfrihet i fred” gjorde ett medlemskap otänkbart för de flesta. Efter Putins fullskaliga invasion av Ukraina svängde den här grundmurade folkopinionen om totalt. 

Våren 2022 sökte Sverige tillsammans med Finland inträde i försvarsalliansen. Men beslut i Nato måste vara enhälliga. Och vad Sverige beträffar, satte sig Turkiets president Erdoğan länge på tvären – uppbackad av Orbán som på senare tid alltmer lierat sig med Ryssland. Det tog nästan två år innan även de länderna ratificerat Sveriges ansökan om Natomedlemskap. 

Under tiden har Donald Trump riktat in sig på ännu en presidentperiod i Vita huset. Och det med en minst lika isolationistisk och nationalistisk agenda – särskilt beträffande Nato – som den han vann presidentvalet med 2016. Lyckas han komma till makten igen, blir läget kritiskt för de europeiska Natoländerna. Är de eniga nog att själva bli en drivande kraft inom alliansen och stå upp för Natos artikel 5? Den har kallats ”Musketörsparagrafen” eftersom den slår fast att det är ”en för alla, alla för en” som gäller vid en väpnad attack utifrån.⁸ 

Var det alls ett klokt beslut av Sverige att gå med i Nato? Det fanns ju redan en global organisation, FN, med uppgift att säkra världsfreden.  

FN – ett försök till kollektivt bindande styre på global nivå

Det var mot slutet av andra världskriget som segrarmakterna tog initiativet till Förenta nationerna (FN). Då hade föregångaren, Nationernas förbund (NF), misslyckats med sin huvuduppgift: att förhindra ett nytt världskrig.  

FN-stadgan antogs 1945 i syfte att komplettera den traditionella diplomatin länderna emellan med ett system för kollektivt bindande beslut i tre typer av frågor: ekonomisk återuppbyggnad och utveckling, mänskliga rättigheter samt fred och säkerhet. Artikel 2 i FN-stadgans första kapitel uttrycker exempelvis ett absolut förbud mot att starta krig. 

I FN:s högsta beslutande organ, Säkerhetsrådet, ingår de fem segrarmakterna från andra världskriget som permanenta medlemmar: Frankrike, Kina, Ryssland (tidigare Sovjetunionen), Storbritannien och USA. Rådet kan besluta om sanktioner mot ett land som bryter mot FN:s våldsförbud. Men de permanenta medlemmarna har vetorätt i alla frågor som kommer upp på agendan.  

FN har också en Generalförsamling. I den ingår alla självständiga och av FN erkända stater. Där fattas besluten genom omröstning – men besluten måste i sista hand godkännas av Säkerhetsrådet.  

År 1948 enades medlemsländerna även om en gemensam, detaljerad avsiktsförklaring: FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Den kodifierades med tiden i sex juridiskt bindande konventioner. (Se MR och demokrati)

Ett litet land som Sverige har länge gärna bidragit till ett starkt FN. En krass anledning kan vara att det i Generalförsamlingen är nationsprincipen ”ett land, en röst” som gäller. Det ger små länder en oproportionerligt tung röst i förhållande till landets folkmängd. Historiska stormakter som USA, Ryssland och Kina gynnas å andra sidan av sin vetorätt i Säkerhetsrådet. Det ger dem större spelrum på den mellanstatliga arenan – som vid bildandet av Nato, en organisation helt utanför FN-systemet.

Hur FN:s auktoritet underminerades redan från starten

FN fick redan från starten det övergripande politiska ansvaret för ett landområde med ungefär samma gränser som det bibliska Palestina: vem skulle styra över det? Här en översikt, ur ett icke-nationalistiskt perspektiv, hur världsorganisationen hanterade den frågan: 

Området hade under sexhundra år varit en del av Osmanska riket, som omfattade större delen av Mellanöstern. De styrande sultanerna praktiserade en multietnisk politik som mestadels gjorde det möjligt för skilda befolkningsgrupper att leva sida vid sida. Muslimer, judar, kristna, turkar, araber, syrier, druser, beduiner – ja, de tillbringade alla sina liv i den tidens Palestina. ⁹ 

Det Osmanska riket bröt samman efter första världskriget. År 1923 gav NF Storbritannien i mandat att administrera Palestina till dess att området kunde bli självständigt. Britterna ville till en början hålla sig väl med samtliga parter och satte i utsikt dels ett arabiskt kungadöme; dels ett hem för judiska flyktingar undan de pogromer i många europeiska länder, som banade vägen till Förintelsen under andra världskriget.  

Det var en kolonial politik som de andra befolkningsgrupperna motsatte sig. Med sin historia av långa perioder med multietnisk fred, hade de ingen förståelse för den europiska idén om en etniskt definierad nationalstat. De levde i klaner och såg sig inte som särskilda folk i den europeiska bemärkelse som de invandrande, sekulära, sionisterna på den judiska sidan gjorde. 

Motsättningarna övergick med tiden i våld från båda sidor. Även sedan länge bofasta judar blev utsatta för dödliga attacker. Britterna förstärkte sina trupper i området och slog ner upproren. Då hade paramilitära enheter från flera av befolkningsgrupperna sedan länge smugglat in vapen som de även kom att använda mot de brittiska styrkorna. 

Efter andra världskrigets slut hade Storbritannien fått nog och tillkännagav att man tänkte dra sig ur Palestina och återbörda mandatet till FN. År 1947 antog Generalförsamlingen en resolution som gick ut på att Palestina skulle delas upp i två stater, en judisk och en arabisk, medan Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning.¹⁰

De arabisktalande medlemsländerna föredrog en gemensam stat för alla berörda folkgrupper och röstade emot. Inget av länderna i FN:s säkerhetsråd utnyttjade sin vetorätt, även om britterna inte längre förespråkade en renodlat judisk stat.  

År 1948, dagen innan det brittiska mandatet skulle upphöra, utropade ledarna för den judiska befolkningsgruppen – en tredjedel av Palestinas befolkning – den judiska staten Israels självständighet. Beväpnade trupper från de kringliggande länderna gick till genast till angrepp. Under kriget som följde fördrevs eller flydde fler än 700 000 palestinier från sina hem.  

År 1949 slöt de stridande parterna ett vapenstilleståndsavtal. Av den tilltänkta palestinska staten återstod praktiskt taget ingenting.¹¹ Efter ytterligare tre regelrätta krig ingick Egypten 1979, och Jordanien 1994, separata fredsavtal med Israel som fortsatte att ockupera Västbanken och Gaza.  

Inom landområdet för det forna Palestinamandatet växte det under årens lopp fram beväpnade motståndsgrupper. Först det sekulära Al Fatah som efter en rad våldsaktioner lyckades driva igenom ett embryo till palestinsk självstyre på Västbanken. Sen det islamistiska Hamas som motsatte sig det styret. Den terroriststämplade organisationen är numera barrikaderad på Gazaremsan – en enklav som Egypten gav ifrån sig efter ett av krigen. Därifrån har den utsatt Israel för rader av raketanfall, med hjälp av vapen & utrustning från Syrien och Iran. 

Den 7 oktober 2023 gjorde Hamas en våldsam attack in på israeliskt område. I en blodig slakt som krävde över tusen liv, lyckades man ta drygt tvåhundra civilpersoner som gisslan. Israel svarade med massiva flygbombningar och en storskalig militär invasion av den tättbefolkade Gazaremsan. Syftet med krigsoperationens var att en gång för alla förinta Hamas.

Efter fyra månaders krigföring hade närmare 30,000 civilpersoner dödats.¹² Det rör sig sammanlagt om fler människor än alla dem, som fram till dess drabbats av organiserat dödligt våld inom Palestinamandatets gränser. Offren under det brittiska styret, liven som 1948 gick till spillo vid palestiniernas flykt och fördrivning, förlusterna under de efterföljande krigen samt de som dödades i attentaten och intifadorna – totalt sett når alla dessa dödsoffer inte upp till antalet dräpta i Gaza sen den 7 oktober 2023.¹³  

Hur kunde detta ske?

En bidragande orsak är att en majoritet av offren blev statslösa. De utgör inte längre något folk i politisk eller statsrättslig bemärkelse. Något som tidigare generationer på Palestinamandatets tid gjorde. De bildade underlaget till ett folk som någon skulle styra över – i bästa fall de själva som fullvärdiga medborgare. Samtidigt utgjorde de i etnisk, religiös eller kulturell mening skilda folkslag som under långa perioder levt sida vid sida i det Osmanska riket.  

Den här distinktionen är främmande för dagens nationalistiska och högerpopulistiska partier världen över. (Se Demokratins ABC) Inte heller Nationernas förbund, britterna, eller FN förmådde på sin tid att upprätthålla den. I stället kom de att bereda rum för ännu en etniskt exkluderande nationalstat. 

Den judiske filosofen Martin Buber var en viktig gestalt inom den sionistiska rörelsen – den som hjälpte förföljda judar att ta sig till Sion, en beteckning som står för Israels land. Efter Hebronmassakern 1929 som kostade 67 judar livet, beskrev han situationen så här: 
”Vad som har hänt oss i Palestina är att vi inte har levt och inte lever med araberna, utan bredvid dem. Och följden av detta är att vi inte har levt tillsammans utan sida vid sida; följden av detta är att våra ’fiender’ har förvandlat denna sida-vid-sida till att stå på varsin sida… Om vi hade varit beredda att verkligen leva tillsammans, så hade de händelser som nu inträffat inte varit möjliga.”¹⁴ 

Vad Buber vid den tiden knappast kunnat föreställa sig var att de bortdrivna palestinierna inte skulle få någon sida alls att stå på efter kriget 1948. FN hade misslyckats att tygla den europeiska nationalismens kollektiva logik, som i värsta fall gör flyktingar både hem- och statslösa.  

I det läget inrättade FN Unrwa – the United Nations Relief and Work Agency for Palestine Refugees in the Near East – ett organ med uppgift att registrera och tillvarata de palestinska flyktingarnas behov i lägren som upprättats i Libanon, Syrien, Jordanien och på den egyptiska Gazaremsan. En temporär lösning i väntan på ett permanent fredsavtal som också skulle reglera deras statsrättsliga status.  

Det här hände sig för 75 år sedan och Unrwa är fortfarande på plats.